Sollefteå

Jackes Kåseri – Stad och land

Det här med stad och land är intressant. Jag bor i en storstadsregion, och här tycker många på allvar att de är miljöhjältar. De lever utan bil och de köper alltid ekologisk grädde in någon av sina 23 närbutiker. Det är som att många faktiskt inte fattar att grädden inte skulle finnas i hyllorna om det inte fanns någon på landet som hade kor. Än mindre att den personen verkar i ett område där det kan vara enorma avstånd till butiker och vårdcentraler, eller varför inte till en förlossningsavdelning. Och om man stillsamt påpekar att de kommuner som bidrar mest till landets välfärd samtidigt är de fattigaste, så himlas det med ögonen. 

Ronny Eriksson har (som så ofta) fångat det hela väl i tanken: ”Om man byggde en mur runt Stockholm så att ingen kom varken in eller ut, på vilken sida skulle klösmärkena vara?”

Det är klokt och förstås sant. Men däremot så funderar jag över metoderna för att komma till rätta med problematiken stad vs land.

Ofta pratas det om att kämpa MOT Stockholm och storstäderna. Jag har alltid tyckt att det känts fel. Jag är mot att vara mot. Jag tycker mig ofta se att medkämpar har större framgång än motkämpar.

Stad och land behöver varandra. Det påminner lite om en kärleksrelation där familjerna tyvärr sätter käppar i hjulen för de unga tu…

Sagan om Stad och Land

Det var en gång ett vackert par, som par ju är ibland,

dom unga tu var kära, och dom hette Stad och Land.

– Kom hem till mej imorrn på vitt vin, räkor och choklad,

sa Stad till Land, och Land då svara: ”Gärna, kära Stad.”

Och kvällen blev romantisk, dom knöt amorösa band

och satt där tätt intill varann i soffan, Stad och Land.

Sen föll dom i varandras armar så till milda grad,

dom lovade att aldrig släppa taget, Land och Stad.

Men ack, när släkterna fick nys om dessa kärleksband,

så tog det hus i helvete i ätten Stad och Land.

– Glöm genast den där dryga typen med sin stenfasad,

med vägar, rök och trängsel, sade släkten Land om Stad.

– Om ni två träffas en gång till, blir kraftig reprimand,

glöm djur-natur-figuren, sa då släkten Stad om Land.

Dom rymde kärleksparet norrut, typ till Härnösand,

där gömde dom sej flera veckor, paret Stad & Land.

Och släkterna dom led, dom stod på undergångens rand,

dom saknade ohyggligt sina kära Stad och Land.