Dags att stryka skamvrån

En sommar har gått, och vi har fått ännu ett nytt ord i vokabulären: ”Halloumiskam.” Ordet sällar sig till andra skamligheter som till exempel flygskam, rökskam och köttskam.

Halloumiskammen bygger på att Cypern lär vara det land i Europa som använder mest antibiotika i sin djurhållning och att vårt glufsande av den cypriotiska osten alltså bidrar till detta. 

Ja, så är det väl. Men frågan är om skambeläggande är bästa sättet att komma åt problemet. Jag är övertygad om att så inte är fallet. Jag tror personligen inte ett dugg på skam som motor till förändring. Jag tror tvärtom att skambeläggandet kan vara rent kontraproduktivt. Jag går bara till mig själv. Jag blir sur och tvär och motvalls av att bli skambelagd. Särskilt när jag känner mig oskyldigt anklagad. 

Och att använda skam för att få sin vilja igenom är osedvanligt lumpet. Ta bara föräldraskapet. Jag är ofta en urusel förälder. Jag har skällt på barnen när jag varit förbannad på frun. Jag har anklagat barnen för att ha slarvat bort saker som jag själv har förlagt. Jag har varit orättvis, favoriserande, kränkande och taskig. Men jag har kämpat för att inte skambelägga dem. Och jag har lovat mig själv att inte göra det i framtiden. Jag har lovat mig själv att aldrig, aldrig på äldre dagar sitta gnölande och anklaga dem för att de hälsar på mig för sällan. Detta eftersom jag är övertygad om att det gör dem mindre benägna att hälsa på mig.

Jag har ett konkret förslag: Jag tycker att vi ska byta ut ”skam” mot ”tvivel”. Alltså att man inte blir dömd direkt utan själv får fundera över vad som är rätt och fel och klokt och oklokt i sina handlingar. Min idol Tage Danielsson formulerade fördelen med tvivlet på ett – som alltid – knivskarpt och begåvat sätt:

”Utan tvivel är man inte klok.”

Ned med flygskam, fram för flygtvivel. Samt halloumitvivel. Om jag skambeläggs är risken stor att jag trotsigt köper den cypriotiska osten lik förbannat. Men om jag får tvivla och reflektera är chansen väsentligt större att jag försöker hitta närproducerade alternativ där djuren inte utsatts för antibiotikabehandlingar.

Slutfrågan är dock vem som kan ändra på det här? Jag inser att min makt som kåsör är högst begränsad. Kanske får man helt enkelt vända sig mot högre makter.

Herre, kan det nu bestämmas

att vi nu får sluta skämmas?

Jag är ganska säker, herre,

på att skammen gör det värre.

Låt mej tvivla, ty det gör

att då tänker jag mej för.

Herre, låt oss slippa skammen.

Amen.

Sollefteå