Ofrivillig ensamhet - utbredd samhällsproblem i Sverige!

Det finns olika former av ensamhet.

Existentiell ensamhet - Vi känner att våra djupaste tankar och känslor inte kan delas, och att ingen verkligen lyssnar eller förstår.

Social ensamhet - Vi saknar starka band till vänner och bekanta som vi känner samhörighet med och kan lita på.

Emotionell ensamhet - Vi saknar en djupgående kärlekspartner att dela oss med.

Ensamhet kan vara frivillig eller ofrivillig. Den kan vara objektiv eller subjektiv. Vi kan uppleva stark ensamhet trots att vi har många sociala kontakter och relationer. Vi kan känna oss ensamma även i andras sällskap. Känslan av ensamhet kan då överstiga den faktiska ensamheten. Å andra sidan kan vissa människor ha få sociala kontakter utan att känna sig ensamma.

Varför är det då så problematiskt att vara ofrivilligt ensam? Individer som lever i nära relationer upplever bättre psykisk och fysisk hälsa, samt har en längre livslängd. Att sakna familj och vänner tycks ha en betydligt större negativ inverkan på välbefinnandet än att sakna en kärleksrelation.

Social isolering utgör en allvarlig risk för hälsan, liknande effekterna av dåliga levnadsvanor. Ensamhet ökar risken för att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och demens. Det ökar även risken för psykiska problem.

Den mest skadliga formen av ensamhet är den kroniska ensamheten, där individen ständigt bekräftar för sig själv att hen är ensam och att ingen vill umgås med hen. Ensamheten tar över och blir en egen levande varelse.

Att det ibland påstås att det är vanligt att vara ensam i Sverige beror förmodligen på en ihopblandning av statistik. Sverige har i förhållande till många andra länder många ensamhushåll men det betyder inte att svenskar är ensamma. I de undersökningar som har gjorts visar att svenskar tycks känna sig mindre ensamma än människor i de flesta europeiska länder.

Men det betyder inte att ofrivillig ensamhet inte är ett utbrett problem i Sverige.

Svaret på det är både ja och nej. Det finns mycket som vi i samhället kan göra för att hjälpa någon att bryta sin isolering och ensamhet. Men för den som är ofrivillig ensam och isolering är det lätt att förlora självförtroendet. Att ensam ta sig ut till sociala sammanhang kan kännas överväldigande. Därför är det viktigt att det finns någon på andra sidan som kan hjälpa till, bjuda in och fungera som en språngbräda till fler sociala kontakter.

Ingeborg Nilsson är professor i arbetsterapi vid Institutionen för Samhällsmedicin och rehabilitering på Umeå universitet. Vi ställde några frågor till henne gällande ofrivillig ensamhet.

Vad innebär ofrivillig ensamhet och vad är de vanligaste orsakerna till den?

Ensamhet är en subjektiv känsla av att inte vara nöjd med de sociala kontakter, aktiviteter och nätverk man har tillgång till. För den enskilde så är det en negativ känsla som påverkar måendet. Att känna ensamhet (det vissa kallar ”ofrivillig ensamhet”) är inte detsamma som att vara ensam. Det är känslan av ensamhet som är den negativa.

Det finns flera ”riskfaktorer”, som ökar risken att uppleva ensamhet tex att vara ensamboende eller förlora sin partner, ha mindre tillgång till sociala aktiviteter, vara deprimerad eller nedstämd, ha svårigheter att klara av aktiviteter i sin vardag, inte må bra.

Skulle du kunna beskriva hur utbrett problemet med ofrivillig ensamhet är bland äldre i Sverige? Vilka är de viktigaste konsekvenserna av denna typ av ensamhet för de drabbade?

Socialstyrelsen beskriver att personer 75 år och äldre är en av grupperna som oftast upplever ensamhet. Bland personer 60 år och äldre finns siffror på ca 25% (var fjärde person) och bland de över 85 år så är det mer än varannan som rapporterar ensamhet.

Konsekvenser av ensamheten varierar men på gruppnivå så är ensamhet relaterat till både ökad sjuklighet och dödlighet. Ensamheten beskrivs av forskare lika ”farligt” som tex fetma eller att röka många cigaretter per dag.

Har du observerat några mönster eller skillnader i ofrivillig ensamhet, exempelvis baserade på kön, socioekonomisk status, geografiskt område och så vidare?

Studier visar att kvinnor rapporterar ensamhet i högre grad än män. Det kan dock finnas ett mörkertal på grund av hur studierna genomförts då det finns normer och föreställningar om kvinnlighet och manlighet i samhället som kan påverka utfall.

Vad kan vanliga medborgare göra för att bidra till att minska ofrivillig ensamhet bland äldre i sina egna samhällen?

Vi behöver generellt sett i samhället mer kunskap och medvetenhet. Kunskap skulle kunna underlätta att som enskild våga både fråga efter socialt stöd och erbjuda socialt stöd till våra vänner, grannar och familj. Civilsamhället är ofta en viktig resurs men de kan inte lämnas att ensam ta ansvar för att erbjuda sociala mötesplatser, aktiviteter och gemenskap. Kommunen och hälso- och sjukvården behöver visa att de har kunskap och beredskap att fråga seniorer om ensamhet och behov av socialt stöd liksom att kunna ha arbetssätt hur de kan möta sådana behov.

Vill du vara med och bidra i kampen mot ensamhet eller har andra frågor, vänligen e-posta majed.safaee@solleftea.se